Jag skapar, alltså är jag

Ta med Dracula och böckerna!
(Inskrivet i min kalender inför morgondagen)

Äntligen börjar min kropp samarbeta igen. Fortfarande lite stel i lederna, men det kan jag stå ut med. Humöret är därmed också soligare, trots att det är måndag. :) Kanske pysslar jag lite ikväll, så att även själen får sitt.

På pluskontot denna helg stod att jag kunde sträckläsa Kim Harrisons Where Demons Dare, den sjätte boken i serien om den oförlikneliga Rachel Morgan med sitt entourage av underbart bisarra följeslagare. Jämfört med hennes problem och komplicerade liv kändes värken nästan som en bagatell. :) Påbörjade även Terry Pratchetts Making Money där Moist von Lipwig (gotta love that name!) är tillbaka i gammal god form.

Tack vare H på jobbet, som är teaterombud, har jag lyckats lägga beslag på en biljett till Trollflöjten nästa tisdag. Det ser jag verkligen framemot. Det var länge sedan jag var på opera. Och Mozart är ju alltid Mozart. :)

Ingrid och jag ska tampas med vampyrer på onsdag, hehe. Åsså hoppas jag få rå om Bollen snart igen, har ju en champagne raincheck sedan i helgen. :)

Sommaren dör
Det är därför jag är ledsen ikväll
Sommaren dör
Det är därför jag är ledsen ikväll
Jag kämpar vid dess sida
men hösten känns i kvällningen
("Den öde stranden", John Holm)

Skulle ha varit med mina vänner ikväll, äta gott på Tapasbaren och skratta och mysa. Men värken i nacken är så svår idag, av den typen som varken tabletter eller Orudis råder på, att jag tvingades stanna hemma. Så jävla surt. Svullar med folköl och chips och tycker synd om mig själv, fast jag vet att det finns de som har det betydligt värre. Men det är jag som ska leva med den här skitkroppen.

Funderar på att se en film. Skulle vilja skapa, men det går bara inte när jag har såhär ont, dessutom har det en tendens att göra saken värre även om själen får sitt.

Saknar mina vänner.
Stort grattis till Bollen, som fyller år imorgon. Du är bäst. :)

... kom jag igång med skapandet.
Vilket bl.a. inbegriper delar av det "skapargodis" jag köpte igår.
Ögonen.
Kroppen.
Bränner av trötthet.
Värken hotar att halshugga mig.
Men jag struntar i det.
Jag skapar, alltså är jag.
Ler trött. Lyckligt.
"Du har ju helgen på dig."
Hursomhelst, ja.
Jag kan vila.
Och skapa.
Och lyssna på Dolly Parton. :)

När livet är trött, tungt och smärtfyllt, som de senaste Rödhätte-dagarna har varit, så erbjuder film en skön befrielse. I onsdags var det Once (2006), igår var det Gremlins (1984) och ikväll har det varit Gremlins II: The New Batch (1990).

Jag bara älskar Gremlins-filmerna, som jag hittade för en billig slant på Tradera för ett par månader sedan. OK, det är inga filmiska mästerverk, tvärtom har tekniken sprungit ifrån dem och historierna är tämligen malätna, men de har en "goofy charm" och likaledes humor, som jag fortfarande fnissar åt. Ungefär som Ghostbusters-filmerna, som också har en plats i mitt sedan länge igendammade åttiotalshjärta.

Gremlins II är roligast med sin fullständigt bisarra blandning av olika sorters gremlins - vi pratar en Femme Fatale, Sir David Attenborough, Fantomen på operan (där masken är den vackra sidan...), en spindel, en fladdermus, en bugg i telefonsystemet, etc etc.

Och det finns så många knasiga scener:

- Gizmo får nog och blir en Mogwai-Rambo med diverse kontorsvaror som vapen
- Gremlins bjuder på ett klassiskt shownummer i form av "New York, New York"
- En Gremlin plockar en oliv från Grönsaks-Gremlin (jo det finns en sådan också) och ploppar ned den i sitt cocktailglas
- Fladdermus-Gremlins förvandas till en gargoyle

O.s.v.

Jag har kurat under min filt med katten som fotvärmare och fnissat trött åt allt och inget i dessa så välbekanta filmer. Ibland behöver man inte mer än så när det gäller filmer - ren och skär underhållning, att få skratta åt halvtaskigt roliga filmer.

Har en massa nytt, roligt pysselmaterial som jag skulle vilja ta itu med. Men jag är för trött och jag har för ont. Men imorgon, då minsann!

Förhoppningsvis.

- Bright light! Bright light!
(Återkommande replik från Gizmo i filmerna, emellanåt säger han: Light bright, light bright!)

- Oh, why can't you commit?
(Femme Fatale-Gremlin försöker förföra en mycket motsträvig säkerhetschef)

- All they have to do is to eat three or four children and there'd be the most appalling publicity.
(Dr. Catheter - sic! - om Gremlins on the loose)

Hjälp, vilket strul det har varit med bloggen det senaste dygnet - det stavas Uppdatering Av System och Därefter Efterföljande Urusla Instruktioner Till Användarna. Men skam den som ger sig, nu är jag "på banan igen" (även om jag avskyr det uttrycket).

Veckans Kulturfyra handlar om "Bokmässan, SMS och kärlek" - en spännande kompott, minsann.

Har du varit på Bokmässan någon gång? I så fall: vilket är ditt bästa minne därifrån? Om du inte varit där, är det något du drömmer om att göra?
Jag var där med Shw 2002 och vi hade en underbar helg. Bästa minnet är nog när vi kom in och såg alla montrar och alla böcker och allt allt och vi bara "aaaaah", som två ungar på julafton. Eller rättare sagt som två likasinnade boktok på boktoksjulafton! :D

En bok som ska presenteras på bokmässan är SMS-boken, skriven av en mängd författare. De bästa SMS:en har valts ut. Vad tycker du om SMS? Kan det bli bra litteratur av SMS, eller förstör det vårt språk?
Det kan det säkert bli, det ligger ju en utmaning i det komprimerade formatet.

Idag har jag varit på en förhandsvisning av en film som heter Fishy och är inspelad i förorten Fisksätra i Stockholm. Vad tänker du på när du hör ordet stockholmsförort?
Två av mina vänner :)

Filmen Fishy handlar om två helt olika människor som blir förälskade. Vilken är din favorit bland kärleksberättelser: det kan vara på film eller i bok eller i konst, eller på teater.
Det är, hands down, Clare och Henry i The Time Traveler's Wife av Audrey Niffenegger. Den har verkligen allt, inklusive den mest komplicerade "twist" en kärlekshistoria kan bjuda på.

Läs även andra bloggares åsikter om Kulturfyran

Båda mina favoriter i So You Think You Can Dance gick till final - de fenomenala Katee och Joshua! Nu hoppas jag att en av dem, spelar ingen roll vem faktiskt, vinner (tyst med dig, Jontas ;)) Mina favoriter brukar inte vinna, men de här två borde rimligtvis ligga bra till.

Uppdaterad:
Lite förvånad att amrisarna valde Courtney framför Chelsie, men men. Hade däremot på känn att Mark skulle ryka.

Så: Katee, Joshua, Courtney och Twitch i final. Blir spännande!

Läs även andra bloggares åsikter om So You Think You Can Dance

När en irländsk gatumusiker en dag möter en blomsterflicka på Dublins gator uppstår ljuv musik - bokstavligen. Musik är nämligen bådas stora passion och de bestämmer sig för att försöka spela in en skiva, någonting som de båda tidigare bara har drömt om. Samtidigt spirar deras känslor för varandra men utan att någon vågar ta det första steget.

Jaja, eftersom ingen tycks kunna sponsra mig, så fick jag söka tröst i något annat, närmare bestämt i den vemodiga musikfilmen Once (2006). Det är den ömsinta historien om Guy (som i kille, inte namnet) som möter Girl, och hur de kommer att dela såväl ensamheten som kärleken till musiken. Filmen är välspelad och välsignat osentimental, helt i avsaknad av Happy Ending, eller i alla fall med ett annorlunda slags Happy Ending. Dessutom bjuds vi på massor av underbar, bitterljuv musik, som de två huvudrollsinnehavarna har skrivit tillsammans IRL. Egentligen händer det inte så mycket i den här filmen, ändå känns det som om man har delat något skört och fint tillsammans med karaktärerna. Och soundtracket kommer i alla fall den här Rödhättan att införskaffa sig!

- How come you don't play during daytime? I see you here everyday.
- During the daytime people would want to hear songs that they know, just songs that they recognize. I play these song at night or I wouldn't make any money. People wouldn't listen.
- I listen.
(Första mötet mellan Guy och Girl i Once)

Läs även andra bloggares åsikter om Once

Jag vill ha:

* En ateljé
* En separatutställning
* Ett bokkontrakt
* En semestervecka i New York
* En ny mobiltelefon
* Snabbtransport ned till Bok- och biblioteksmässan

... ja, vadå?
Vad annat ska man roa sig med en dag som denna, fylld av värk?
*surar*

- Konstigt att stå på plastfolie när man väger över 30 kg.
- Det var svårt att veta hur man såg ut. Hur ofta ligger man i en vattenpöl?
(Underbara och roliga Whitney i America's Next Top Model)

Läs även andra bloggares åsikter om Americas Next Top Model, Top Model