Jag skapar, alltså är jag

Efter att ha genomlidit... eh jag menar lyssnat på Patrik i årets Idol och andra Idol-deltagare genom åren konstaterar jag en sak:

Det finns bara en Bono!

Vilket föranleder mig att ge Patrik och andra framtida Bono-wannabees i Idolsammanhang ett antagligen oönskat men djupt känt råd:

Ge fan i U2's låtar!

Idag är jag så trött att jag har känt mig grinfärdig mest hela dagen. Det var som om hela denna intensiva höst kom ikapp mig med ens, antagligen för att jag ser "slutet" runt hörnet - på torsdag kliver jag ju på mitt nya jobb fullt ut. Vilket jag knappt ens har orkat glädja mig åt idag, än mindre det faktum att jag åker till Göteborg över helgen. Jag skulle bara vilja krypa upp i en famn och vara liten och ledsen en stund. Så att jag kan (fortsätta) vara stark sedan.

Hutter. Frys. Fryyyys! Måndag, dessutom. Och ont i nacken. Och i händerna. Och trött. Tröööött!

Tack och lov för den kommande minisemestern till Göteborg med avfärd på torsdag kväll. Jag deltar i Female Artwork of Swedens projekt Survivor till stöd för Rosa bandet. På lördag är det släppfest för boken och vernissage. Senare på kvällen är det fest för nätverkets medlemmar. Det ska bli så kul!

Och du. Du glömmer väl inte att köpa boken? Jag lovar att ge information om hur du får tag på den så snart jag vet det själv. :)

Ikväll hänger jag med Ingrids pälsboll, Sasja. (Tyvärr, Sasjas fans, jag hade inte med mig kameran ikväll!) Vi har busat och kelat och plundrat kattgodisförrådet och surfat på Youtube. Nu äter jag nötter och väntar på Idol och Sasja har somnat här intill mig. Ganska mysigt, faktiskt.

Och på Youtube hittade jag den här underbara pärlan med två av mina absoluta favoriter, Frida Hyvönen och Marit Bergman (Jennie Abrahamsson kände jag inte till sedan förut) Sasja och jag diggade hej vilt! Den gjorde mig glad. Njut av den ni också.

Don't count on the birds to represent your longing...
(Frida Hyvönen, "Birds", Silence is Wild, 2008)

Världens Bästa Boel fyller 40 år på måndag. Ingrid och jag hade den stora äran att få fira detta tillsammans med den blivande fyrtioåringen. Och vilken dag det har varit!

Vi började ute på Iksu Spa, där jag så smått chockade damerna med att köpa en baddräkt med rosa inslag - jag som har hatat rosa i hela mitt liv, t.o.m. som barn! Men den var snygg! :) Sedan plaskade vi runt i både varmt och kallt vatten, samt sörplade oväntat gott kaffe i "sovrummet", d.v.s solrummet (mina felhörningar blir bara mer och mer intressanta) Avkopplande för både själ och kropp. Mer av sådant, kommenterade vi, med outtalade löften om att sparka varandra där bak om så behövs för att komma iväg, och det lär det behövas. :)

Efter detta frosseri i sundhet kastade vi oss skyndsam över bubblet - Bollinger, fe'stås. Drycken som skulle kunna få en sten på vägen att dansa av glädje! Boels moster G anslöt efter en stund. Det var första gången jag träffade henne, och det gav mersmak. Det var nästan så att det kändes jobbigt att behöva bryta upp på nytt, men det ledde ju till något positivt...

... som middag på Tapas! Det kan vara si och så med servicen där, men maten är helt enkelt underbar! Och för mig som vegetarian finns det så mycket najs att välja mellan, att man nästan kan bli tårögd. (Vi vegetarianer är annars ett tämligen luttrat och hunsat folkslag vad gäller det vi emellanåt erbjuds på restauranger...) Vinet var gott också! :)

Kvällen avslutades hemma hos Boel med lite kvarblivet bubbel och intressanta samtal om bl.a. knäns motsvarighet till tete-a-tete, hehehe.

Enda minuset har varit den vanliga gamla jävla värken i nacken. Tur då att själen fick sin beskärda del av vänskapsmedicin! I love love love my friends!

Men bilderna från kvällen, dem behåller vi för oss själva! ;)

Måndagar suger.
För det mesta.
Med något enstaka undantag.
Som idag.
Överraskningslunch.
Arrangerad av ett av mina "gamla" gäng.*
God mat.
Trevligt sällskap.
Och en väldigt fin avskedspresent.
Sådant värmer.
Minst sagt!
Speciellt en vanlig, tråkig måndag.
Fler gyllene måndagar till folket!

* Som jag har jobbat med i nästan sju år och som jag nu ska "lämna bakom mig" 1 oktober

Med anledning av att fingeravtryck fungerar som "lösenord" i en del sammanhang, så undrar jag verkligen vem Da King försökte ringa till alldeles nyss?! :D Oturligt eller turligt nog (beroende på vem du frågar) så verkar inte tassavtryck fungera på min mobil. Kanske något för mobiltillverkarna att fundera över? ;)

(Såmm vi säjj här i Nårrlann)

Har följt auditionavsnitten i Idol sporadiskt, mest för att jag har så svårt för alla puckon som nästan krossar rutan på min TV med sin falsksång. En del tycks ha noll självinsikt och eftersom de inte skäms för sig själva så skäms jag å deras vägnar. Det må låta elakt, men så är det, and hey, jag har inte prövat och kommer aldrig att pröva min lycka i Idol - jag vet bättre, hahaha.

Och en sak är klar:
Efter ett antal auditions så är behovet av av att "rena" öronen efteråt lika starkt som efter en Schpektakel-deltävling. And that's saying something!

Därför tänker jag nu låta Syster Tori få ta hand om mina öron för resten av kvällen. Jag låter rentav henne ta hand om er också. ;) Och jag väljer "Sleeps With Butterflies" från The Beekeeper (2005). En av mina absoluta Tori-favvisar med en text som jag verkligen kan relatera till.

/---/ You say the word
you know I will find you
Or if you need some time
I don't mind
I don't hold on to the tail of your kite
I'm not like the girls that you've known
But I believe I'm worth coming home to
Kiss away night
This girl only sleeps with Butterflies
with Butterflies
so go on and fly then boy/---/
(Hela texten här)

Jag läser Kate Bush: The Biography av Rob Jovanovic just nu. Kate har alltid varit en av mina stora favoriter, men jag har inte känt till så mycket om henne, så det är intressant läsning. Blev dessutom påmind om hur otroligt länge sedan det var jag lyssnade på henne, så naturligtvis var jag tvungen att damma av mina gamla CD:s och återuppleva alla mina favoriter.

De var många.
Det stavas musiklycka.

Som en start på helgen bjuder jag er, mina kära läsare (och alla ni andra, hu hu), på "Wuthering Heights" från The Kick Inside (1978). Videon är minst sagt cheesy, men låten är oförglömlig, one of a kind. (Vad man än tycker om den, menar jag.)

/.. Heathcliff, its me, Cathy come home
I'm so cold, let me in-a-your window
Oh it gets dark, it gets lonely
On the other side from you
I pine alot, I find the lot
Falls through without you
I'm coming back love, cruel Heathcliff
My one dream, my only master /.../

Jag har hittat Ms Cerise!!!!

Jag var väg ned på stan i en buss, som stannade vid en av busskurerna vid lasarettet. Satt och slötittade ut genom rutan, som man gör, och lyssnade på musik och var i min egen sköntrötta värld. Slutligen registrerade min hjärna vad mina ögon stirrat på och signalerat om i säkert en minut:

Väldigt vad den är lik... men är det inte... jomen... det MÅSTE ju vara...

Jag kastade mig ut genom dörrarna och nästan snavade de två stegen fram till cykeln som stod där. Närmare bestämt Ms Cerise, något tillrufsad kring cykelkorgen (inte för att den någonsin har varit vacker, sådant står vi över, Ms Cerise och jag) men annars helt oskadd. Olåst och glad att se mig igen.

Ja, jag vet ju att man egentligen inte får ta tillbaka sin cykel på eget bevåg, men det struntade jag faktiskt fullkomligt i. Ms Cerise och jag hade ju hittat tillbaka till varandra!

Yay yay yay YAY!

Nu står hon i tryggt förvar nere i cykelförrådet nere i källaren, och på inköpslistan står ett nytt, säkrare lås. :)

"Ulrikas bröst ett lyft för skinkorna!" skriker Aftonplappret ut.
Huh?
Hur mycket lyfte hon dem, brösten, egentligen?!

Sedan ser jag vad det egentligen står:
"Ulrikas bröst ett lyft för brittiskorna!"
Hmm.
Vet inte om jag blev något klokare av det.