Jag skapar, alltså är jag

Kontrahenter:
C(arra) och CDF (Carras Duktiga Flicka).
Scenario:
Trötta blickar över Verklighetsbordets repade yta.
Kallt kaffe i muggar all over ze place.
En och annan cigg. (Ingen av kontrahenterna erkänner sig skyldiga.)
Syfte:
C: *suckar trött* - Ytterligare ett krav! En intervju, efter vad jag förstår.
CDF: *lämnar in en lång, utförlig lista med visioner, syften och mål*

And so, without further ado:

C: - Tjaba! Hur är läget?
CDF: - Huh? Utveckla vår fråga!
C: - Vi menar bara... hur mår vi?
CDF: - Det beror på vad vi menar.
C: - Men allvarligt! En enkel fråga! *med gråt i rösten* Hur mår vi?!
CDF: - Well. Vi har mycket att göra, förstås. Som det  ska vara. Kraven är höga. Som det ska vara. Tempot är högt! Som det ska vara.
C: *viskar* - ... stressade...
CDF: - Sådant där ynke-pynke-gnäll har vi verkligen inte tid med!

Senare:
C: - Hur kommer det sig egentligen?
CDF: - Vad menar vi? Utveckla vår fråga!
C: - Att vi är sådana stressmesar, menar vi.
CDF: - Stressmesar?! Nonsens! Vi svarar på kraven, vi arbetar mot målen, vi tolererar varken svaghet eller misslyckanden!
C: - - Men vi är ju bara... *rösten brister* ... människor...
CDF: - Blanda inte in oss i våra svagheter!
C: - Men...
CDF: - Sluta gråta! Var duktig! Alltid, alltid!
C: - Men...
CDF: - Enough already! Sluta tycka synd om oss själva! Hela det här samtalet är a waste of time! Nu måste vi jobba ännu hårdare!