Jag skapar, alltså är jag

Visst kommer jag att leva länge på min härliga tripp till den kungliga hufvudstaden. Och visst var det skönt att få krypa ned i sin egen säng igår kväll.

Men att kliva upp i morse, det kändes nästan som det står i rubriken. För tydligen hade någon del av mig lyckats inbilla kropp och knopp att vi hade semester nu. Som i att sova länge om morgnarna och göra som vi vill. Fatta vilken chock att inse att väckarklockan, plikten och vardagen återigen väntade!

Hela vägen till jobbet fick jag lov att påminna mig själv om att jag åker till Prag om en och en halv månad. (Det är 19 grader varmt där idag, ser jag på webben. Här är det 13 grader...)
- Prag, Prag, Prag! får vara mitt mantra de tre veckor som återstår innan den "stora" semestern.

Fast först ska jag åka till Sörberg. Det blir nog redan första veckan på semestern. Längtan är stor!

Men allvarligt:
Varför kan man inte snabbspola den sista tiden fram till semestern?
*blänger otåligt*

Gud vad det har snurrat på ett tag nu - sjukdom, värk, stress på jobbet, sociala aktiviteter en masse, and whatnot! Dagar som liksom bara äts upp och jag vill så mycket men hinner ingenting. Skapandet är det som kommer i kläm, tyvärr. (Därför kändes det obeskrivligt skönt med förra veckans lek med penslar och akvarellfärger, trots trötthet och sen kväll) Har två idéer i pipeline och några skapande ”måsten”, som har blivit liggande. Det kliar kliar kliar i skaparfingrarna, men jag har liksom ingen ork…

Att jag aldrig lär mig! Att jag alltid springer iväg som ett skållat troll! Måste - återigen! - hitta en balans i allt detta! Jobbet kan jag ju inte göra mycket åt, men fritidens alla roliga bollar kan och måste fördelas bättre. Imorgon fyller jag år och ska fira det på IKSU Spa med mina vänner följt av middag på Tapasbaren (= najs!) men efter det tror jag att jag tar en kort paus i (sällskaps)livet, så att jag kan skapa utrymme för såväl nödvändig vila och ännu nödvändigare skapande.

Ikväll umgås jag med en sjöjungfru… *hemlighetsfullt leende*

Det här är vad jag ägnar mig åt ikväll.
När mina arbetskompisar är på after work.
Någonstans gråter min Partypingla översiggivet.

Ï min blogg på Svenska Konstnärer frågade jag igår frustrerat varför färg torkar så sakta. "För att konstnären ska hinna med att smutta lite vin oxå!!!" fick jag som svar i en kommentar. Hahaha! Så sant så... Men så sakta som färgen torkar just nu, så skulle jag hinna bli alkoholist innan jag kunde fortsätta med den bild jag jobbar med ikväll. :)

Jag är ju inte det minsta otålig, förstås...
*sluta skratta, Ingrid*

Däckade i magsjuka i söndagskväll och kom på benen först idag, svag som en kattunge. Hur mycket som helst att göra på jobbet, och inte blir det bättre av att det ser ut att bli tjafs om en... hrmm, sak som det redan har tjafsats så mycket om. Varför det ska bli ett sådant jävla liv om detta övergår mitt förstånd. Gruvar mig lite inför den ofrånkomliga konfrontationen, trots att jag vet att jag har "rätten" på min sida.

Skönt att komma hem och ha orken, trots icke-orken, att sätta penslarna till papperet. Ingen inspiration, ingen bakomliggande mer eller mindre pretentiös idé, bara släppa loss med penslar och färger och se vart det bär hän . . .

. . . Det blev en Sjögång.

Jag tänder en cigg och ler i mjugg.

Besvikelse, besvikelse är min arvedel
min strupes sår
mitt hjärtas skri i världen
(Parafras på Pär Lagerkvists dikt "Ångest")
Har svept in mig i pläd och katt.
Hoppas att Idol ska få mig på om inte bättre så åtminstone på humör.

också känt som nedräkning...

En enda ynka dag kvar - känns som ett år.
I-landsproblem, jag vet.
Och det är inte som om jag är lika trött som jag brukar vara såhär års.
Pragresan gjorde sitt till för orken.
Men ändå.
Ändå! Ändå! Ändå!
Jag vill verkligen inte kliva upp tidigt imorgon.
Gå till jobbet.
Producera.
Byråkratisera.
Rutinisera.
Jag vill sitta här med mitt skapande.
All night long.
Om det så krävs.

*not so tålmodig suck*

Men OK.
OK då!
En enda ynka dag.
Och sedan fem veckors semester.

It will be löööööövly!

... till den som uppfinner intravenöst kaffeintag!
Det skulle jag verkligen behöva just nu.
Faaan, vad trött jag är!
Hatar november...

Det är bara att konstatera,
att den person jag håller på
sällan och aldrig vinner La Grande Finale.
I vad det nu än gäller.
Så av den anledningen var det väl kanske inte helt oväntat,
att Martin och Cecilia vann Let's Dance-finalen ikväll.
Visst, Martin har definitivt "spottat upp" sig.
Gått från kylskåp till,
i mina amatörögon,
en god dansare.
Söt är han också,
tillsammans med sin Cecilia.
Jag förstår att folk gillar den utvecklingen.
Jag tycker också om dem.
Men jag deppar för Tobbes skull
- den segertippade, den charmige,
den glade, den duktige -
Tobbe med sitt oemotståndligt maliciösa kattgrin.
I mina ögon är han en segrare.
No matter what.

Andra bloggar om: Let's Dance 2007, Tobbe, Martin

HAGAMANNEN TRÄFFAR SIN FAMILJ OFTA!
skriker både Aftonbabblet och Sexpressen ut med krigsrubrikstora bokstäver.
Och?
Varför skulle han inte få göra det?
Ska vi kasta honom i djupaste fängelsehålan och slänga nyckeln?
Är det sensationellt att hans familj vill träffa honom?
Eller han dem, för den delen?
Och vad f*n är det att skriva om?!

Andra bloggar om: Hagamannen