Jag skapar, alltså är jag

Ledsagare
(Blandteknik. Akryl, akvarell. Ca 36 x 25 cm)

Jag överlever dig
Du lever i mig

i det delade skrattet

Sakta färdas vi genom världen
bortom här och nu

Jag för din kamp
Jag var din kamp

Du lever i mig
Jag lever i mig

i vår kärlek
i vårt gemensamma då och nu

(Mitt bidrag till Survivor, ett projekt av Female Artwork for Sweden till förmån för Rosa bandet och kan köpas här)

... jag försöker finna orden
för att beskriva saknaden och sorgen
Men jag har nog sagt alla ord
och gråtit alla tårar
allaredan

Ikväll målar jag
och tänker att du är med mig
i kärleken till målandet
i penseldragen
och i känslan bakom målningen

Och jag tror att du vet
hur mycket jag önskar
att du hade varit här
och kunnat dela det med mig...
"på riktigt"

Och jag tror
nej jag vet
att du är stolt över mig

Ändå känns det så futtigt

Ord tankar känslor
den nakna saknaden
och önskan att du var här...
räcker inte till

För du är inte här längre

kan du ge värme
blåsa varmt
blåsa bort
pussa på det onda
torka tårarna

kan du ta emot
hålla famnen öppen
skydda
vara fallskärmen

kan du vara
här

Vissa dagar är det så enkelt.

Vaknar med lycka i kroppen.

Vardagslycka.
Vänskapslycka.
Fnattig lycka.

Den. Där. Lyckan.

To be or not be.
Så enkelt.
Dagar som denna.

Att terrorisera med ohejdbart skratt.
Undrande blickar.
Men jag tänker inte förklara.

Att vara lycklig eller inte.
Det är ett svar som inte kräver en fråga.

jag upphör aldrig att förvånas
över de höga hästar somliga bestiger
den föraktfulla uppåtnäsan
att titta ned över
självgodheten
självrättfärdigandet
vem är du
vem är jag
levande charader
vem att fördöma

Skissar skuld.
Skissar saknad.
Skissar hjälplös(het).

Skäms.
Saknar.

En gång i natten.
Skrattade.
Vi.

Skulle du skratta.
Med. Mig?

... skulle du...

Smeka min ensamma kind?
Smeka mig hel igen?

Skissa min skuld.
Skissa min saknad.
Skissa min hjälplöshet

Skulle du sakna mig hel?

Skulle jag fattas dig?

En jävla (s'cuse the French) trött, årsbetingat sorgsen (dessutom begravs S imorgon) och arg-som-ett-jävla-bi (p.g.a de första två) vecka, som f*n aldrig tar slut!

Som dessutom visade sig innefatta den årliga jobbjulfesten...

... som jag konstaterade (halvt medvetslös) i morse.

- Nej nej nej, jag vill inte, jag orkar inte!!!!!

Men jag kunde inte komma på ett enda vettigt skäl till att utebli.
Så det var bara att bege sig dit.

Tack och lov! får man säga.

För nu har jag skrattat mig "frisk" de sista två veckorna fram till den Stora Ledigheten (16 dagar inalles)
Och jag har kunnat smörja mitt hjärta med svalkande lotion.
Extra stärkande.
Extra välbehövlig.

Efteråt

Efteråt.
När vi kom upp till lägenheten,
då skulle du ju vara
där. Öppna dörren
för oss. Skratta.
Och glittra med ögonen
ekorrpiggt, fasterpiggt.
Ska jag verkligen aldrig mer
få träffa dig?

Efteråt.
Efter sången gråten
de slokande blommorna.
Efteråt när du inte var där.
Inte i hallen.
Inte i köket.
Inte någonstans.
När vi skrattade i ditt
hem, där du inte längre var.

Efteråt.
Där du fattas mig.
Efter samtalen skratten
det delade dyrbara
i en röd kappa
och pannkakor med glass och sylt.
Efteråt.

Efteråt kommer efteråt.
Ska jag verkligen aldrig mer
få träffa dig?
(Skriven den långa, långa, sömnlösa natten efter faster B:s begravning... och alltid, alltid!)

Kattägd läser tidning.
Rosa kattnos dyker upp under kanten på tidningen.
"Mjraoo?"
Kattägd lyfter på tidningen och tittar på katt.
Katt purrar mjukt.
Kattägd ler av pur lycka.

det mjuka, kärleksfulla purrandet
från min sovande katt
när jag smeker hans päls
och sedan

Blicken

guldgrön och snedställd
fylld av villkorslös kärlek

tryggheten som är vår

Idag fyller världens bästa pappa
- min, bara min! -
år. 66 år, närmare bestämt.

Hjärtat svämmer över av kärlek.

Pluppsen.
Alltid bara min plupps.
Älskar dig.
Mer än ord du vill höra.

Hjärtat svämmar över av oro.

Hur ska jag överleva dig?
Ditt och dina käras Efteråt?

Hjärtat svämmar över av tacksamhet.

För att vi har
Här
och
Nu!

Före Efteråt.