Jag skapar, alltså är jag

... att det var länge sedan jag såg Sagan om ringen-filmerna. Nu visar Fyran dem, och ikväll har jag haft teven på så att jag har kunnat kasta ett getöga på Lord of the Rings: The Two Towers (2002) medan jag har målat. Koncentrationen har ju varit sämre, förstås, men filmen har påmint mig om hur mycket jag älskade och älskar de här filmerna!

Så nu måste jag planera in ett Tolkien-maraton under någon helg här framöver. Fatta vad jobbigt! ;)

- What we need is a few good taters.
- What's taters, precious? What's taters, eh?
- Po-tay-toes! Boil 'em, mash 'em, stick 'em in a stew... Lovely big golden chips with a nice piece of fried fish. Even you couldn't say no to that.
- Oh yes we could. Spoilin' nice fish. Give it to us raw and w-r-r-riggling; you keep nasty chips.
- You're hopeless.
(Ur Lord of the Rings: The Two Towers, 2002)

Hmm. Det tycks mig som om att jag skulle kunna använda samma blogginlägg för lördagar, vecka efter vecka. And it goes like this:

Jag har värk.*
Jag målar detta till trots.
Jag är trött.
Jag är lycklig.

Så även denna lördag. And why not reprisera? Till stor del är det ju ett positivt blogginlägg, om man bortser från värken. Och den, värken alltså, hoppas jag att sjukgymnasten ska få bukt med så småningom.

Ja. Jag hoppas på det. Och på att lördagarna även fortsättningsvis ska följa temat:

Jag målar.
Jag är lycklig.

Ety sämre lördagar kan man ha.

- Do you know what today is?
- No, what?
- Today is tomorrow. It happened.
(Ur filmen Groundhoug Day, 1993, som förstås inspirerade rubriken)

* Denna lördag är det extra illa. Ont i nacken, handlederna, fingrarna och höfterna!

Vaknade med intensiv värk i nacken. Som så många gånger förut. Jag kan inte räkna hur många helger som har förstörts för mig p.g.a. den här jävla värken!

Tur att jag ska till sjukgymnasten på tisdag...

Tack vare ett antal värktabletter, Orudis gel, vetevärmare och vila så känner jag mig nu bättre. Så pass att jag faktiskt har orkat ta upp penslarna. (Just nu väntar jag på att färgen ska torka så att jag kan ta mig an nästa lager, troligtvis det sista.) Antagligen får jag plikta för detta imorgon, men då har jag i alla fall fått måla, som jag har längtat efter hela veckan. Hur ont jag än kan tänkas ha imorgon så mår jag bra nu. För skapandet är min medicin.

För övrigt kan nämnas att jag har sett Watchmen (2009)idag. Den var på tok för lång, men intressant på sitt sätt. Bra förströelse för en trött Rödhätta med värkande nacke. Film är också en ganska bra medicin, men inte lika bra som målandet.

Idag är jag glad för att jag kunde ta mina mediciner. ;)

- Never compromise. Not even in the face of Armageddon. That's always been the difference between us, Dan.
(Ur Watchmen, 2009)

Varför tittar jag på King Kong (2005) när jag redan tidigare har konstaterat att det är en skitfilm?

Varför bryts inte nacken på den där blonda bruden när King Kong far omkring med henne all over the place, skakandes henne som vore hon en trasdocka?

(Aha! Hon kanske är en trasdocka? Det skulle förklara det urusla skådespeleriet...)

Den här bruttan får fan inte ens några blåmärken trots att hon kastas runt och ramlar omkull hela tiden! (Bara Frodo faller mer!*) Jag får blåmärken bara jag tittar på kanten på ett bord!

Varför måste King Kongs brudar alltid skrika så förbannat? Kunde inte någon av dem få tunghäfta och kissa på sig av rädsla, som omväxling?

Varför får vi aldrig se en version där King Kong kidnappar en skrikande ung, blond man, som sedan måste räddas av en supercool *ss kicking hjältinna, som blir lika skitig och svettig och icky men sexig som sina manliga motsvarigheter? En film där den unge mannens kläder är hela och rena genom hela filmen, och naturligtvis där håret är rent hela tiden och ligger perfekt på plats även efter att den pilske Kong skakat och kastat honom all over ze place!

Eller varför inte en film där kvinnan kidnappar Kong och använder honom som kastboll?

Varför tänder en apa på en kvinna överhuvudtaget?? (Jaja, "beauty and the beast" och allt det där, men ÄNDÅ!!)

Varför bloggar jag om detta? - Yup, you guessed it, I'm bored outta my mind. ;)

- I'm someone you can trust, I'm a movie producer.
(Ur King Kong, 2005)

* Come to think about it, så fick inte han heller särskilt många iögonfallande skador... men han blev åtminstone smutsig emellanåt!

Veckans Kulturfyra handlar om "Sommarläsning och sommarlyssning".

Vad läser du just nu?
Den efterlängtade fortsättningen på Kim Harrisons serie om Rachel Morgan, White Witch, Black Curse. Dessutom har jag påbörjat Handel med döden av Simon Kernick, som handlar om en polis med ett säreget extraknäck - som mördare!

Vilken är nästa bok du ska läsa?
Jag vet faktiskt inte, tro't eller ej. Jag har böcker av Ursula Le Guin, Elizabeth Moon, Joan Didion, Joyce Carol Oates m.fl. väntandes. Så många böcker, så lite tid! ;)

Vilken låt lyssnar du mest på just nu?
Regina Spektors nya album Far snurrar för jämnan i min mp3-spelare, och särskilt förtjust är jag i "Two Birds". Jag vet inte, den gör mig glad på något sätt trots att texten faktiskt är smått sorglig.

Har du sett någon film i sommar?
Inte ännu, men Boel, Ingrid och jag planerar att gå och se Ice Age 3 inom den närmaste framtiden. Jag hade egentligen inte tänkt se den först, men så läste jag att Scratch blir kär... that I gotta see! Jag menar, har han inte nog problem med sitt jäkla ekollon redan? *asg*

Äntligen!!

Den här veckan har inte alls velat samarbeta med mig. Tisdagen fick t.ex. för sig att reprisera sig själv och var nära att hota att köra en repris på reprisen. Men då fick istället onsdagen för sig att göra ett gästspel på fredagen. Och torsdagen spelade golf hela dagen och vägrade att svara på samtal. Suuuuuck!!

I morse var det då äntligen fredag, trots allt. Kollade kalendern och med arbetskompisar flera gånger, och jodå, det var fredag, fast det rimligtvis var fredag för två dagar sedan, det fattade ju alla. Men eftersom fredag = sista arbetsdagen innan semestern så bråkade jag inte om sådana petitesser. Utan jobbade som en galärslav (plötsligt "anföll" diverse små, men ettriga uppgifter som bara måste utföras innan semestern, säkert hade de lierat sig med veckan!) och hann t.o.m få ett smärre stressanfall, där jag såg framför mig hur jag skulle hamna i en slags kafkaliknande tillvaro kombinerat med Groundhog day...

Men banne mig om det inte blev semester till sist i alla fall! :D

Den firade jag in tillsammans med Ingrid, bubbel, jordgubbar och - naturellement! - god ost, sittandes i skönt solsken på Ingrids altan. Sasja fick dock stanna inne. Och gissa om vi fick veta av det! Ni ser ju själva minen... lägg sedan till ynkliga små utrop och viftande kattassar längs med kanten på det delvis öppna fönstret. :D

En underbar kväll, den bästa av starter på semestern!

Imorgon väntar några ärenden på stan, förhoppningsvis i kombination med fika tillsammans med Bollen och Ingrid, åsså ska jag "plocka upp" bilen som T så generöst lånar ut till mig. På söndag e.m. bär det sedan iväg till - ta-dah! - Sörberg!

Medan jag har målat (och väntat på att ytterligare ett lager färg ska torka - suuuuuuuck!!!) har jag sneglat på Sound of Music (1965) på kanal 8. Snacka om nostalgi! Det är en av de första filmer jag såg och jag bara älskade den! I julklapp det året fick jag en kassettbandspelare (det här utspelade sig nämligen på den tiden då dinosaurierna fortfarande gick omkring på jorden :D) och kassetten med soundtracket. Lyckan var fullständig! Jag lyssnade och sjöng och lyssnade och sjöng. Om och om och om igen. Än i denna dag kan jag texterna till varenda sång.

Nu kan jag ju tycka att den är smörig och olidligt romantisk, men det spelar liksom ingen roll. Nostalgin är så ljuvlig och jag nynnar med och ler åt de fåniga texterna. So sue me. Den som inte har "guilty pleasures" må kasta första stenen. ;)

Noterar f.ö lite förvånat att filmen spelades in samma år som jag föddes. Jag och Sound of Music, liksom. ;)

- It's the dress. You'll have to put on another one before you meet the children.
- But I don't have another one. When we entered the abbey our worldly clothes were given to the poor.
- What about this one?
- The poor didn't want this one.
(Ur Sound of Music, 1965. En av de första konversationerna mellan Maria och kapten von Trapp.)

Ikväll har Ingrid och jag sett X-Men Origins: Wolverine med hunka hunka burning love Hugh Jackman i huvudrollen. Den var helt OK, trots den tunna storyn, med mer action än i de tidigare X-Men filmerna. Hugh Jackman var cool och hot på samma gång, hehe, och odlade den trevliga vanan att springa omkring skjortlös mest för jämnan - härdsmälta var nära ett par gånger, ska jag säga! Men han hade bra konkurrens på hunkfronten, främst i Taylor Kitsch som spelade Gambit. Specialeffekterna var snygga med något undantag och slutkampen mellan Wolverine, Victor Creed/Sabretooth och Weapon XI hisnande.

En riktig popcornrulle, precis vad som behövdes en sådan här gråkall majdag. Lyssnade på Frida Hyvönen när jag cyklade hem och kände mig vardagligt, härligt glad. Liksom igår när jag cyklade hem i ösregn efter en jobbmiddag nere på stan. Ibland räcker det liksom med en cykel(förälskelse) och bra musik (främst Hyvönen och Marit Bergman just nu). I alla fall för mig. :)

- You were sentenced to death for decapitating a Senior Officer. Your sentence was carried out by a firing squad at ten hundred hours. How'd that go?
- It tickled.
(Ur X-Men Origins: Wolverine, 2009. Avd: Wolverine, mästare på lakoniska svar.)

Läs även andra bloggares åsikter om Wolverine, Hugh Jackman, Taylor Kitsch, Frida Hyvönen, Marit Bergman

... jämfört med denna infernaliska värk, som så effektivt släckte min kreativitetslusta denna dag.

Fan. Fan, fan, fan... FAN!!!!!!!!!

Ja ni får ursäkta franskan, men jag är så jävla less på denna värk, som lägger sordi på allt och förstör så mycket. Hoppas att sjukgymnasten kan hjälpa, vilken lindring som helst duger (jag vågar inte tro på en "bot"), om det så skulle inbegripa starka värktabletter (jag hatar tabletter).

Har legat som en patetisk hög i soffan under varm filt och tittat på TV större delen av dagen, främst Animal Planet, som är en av mina absoluta favoritkanaler. Snyftade mig igenom två dokumentärer, jag är så otroligt blödig när det gäller djur och idag hade jag inga som helst försvar. Den ena handlade om en liten apunge som stöttes bort av sin mamma och fick hjälp av en kvinna genom sitt första svåra år. Den andra handlade om jättepandor på ett zoo i Kina och den förtrollande söta lilla ungen Jing Jings första år. Det var så mycket kärlek i de här dokumentärerna, både från djurens och människornas sidor. Min egen lilla pälsboll låg bredvid mig och slickade min hand ibland och då grät jag en skvätt till. Patetiskt, men det står jag för.

Sedan gjorde jag min absoluta favvomat, ugnsrostade grönsaker (morot, kålrot, sötpotatis, rödbeta, aubergine) med fetaost och körsbärstomater. Det blev en fin fest tillsammans med ett glas rött. God mat kan vara en nog så bra medicin.

Har nu tittat på Det levande slottet (2004), Hayao Miyazakis underbara film som alltid gör mig på bra humör, så även denna tunga dag. Älskar denna underbara, magiska kärlekshistoria! Älskar, främst av allt, den egensinne, trulige elddemonen Calcifer, the best side kick ever in animated films, if you ask me. Hans uppbragta kommentar "Men jag är ju en utnyttjad demon!" får mig alltid att skratta. Inte lätt att vara en utnyttjad demon, minsann. :)

Nu hänger jag lite trött över datorn, med kisse som ett varmt, pälsklätt frimärke intill mig. Känner mig hängig och trött och, framför allt, besviken. Jag hade så mycket kreativitet i mig idag...

But I will be back! Revenge is a bitch, and "sometimes being a bitch is all a woman has to hold onto" (citatet ur Dolores Claiborne, 1995)

 

Den stackars utnyttjade elddemonen Calcifer, här i en minst sagt prekär situation... :)

Jag har aldrig varit speciellt förtjust i svenska filmer, men under de senaste två dagarna har jag sett två filmer som ger mig nytt hopp om den svenska filmindustrin. Allt handlar tydligen inte bara om Persbrandt, taffliga manuskript, taffliga skådisar och dåligt ljud!

Låt den rätte komma in (2008:
Tomas Alfredsson gör mer än rättvisa åt John Ajvide Lindqvists suggestiva och otäcka roman med samma namn (som jag har skrivit om här), även om de mest otäcka scenerna inte finns med i filmatiseringen. (Och tur är väl det - det räcker mer än väl att ha läst dem och sett dem i min fantasi! Jag tror inte mitt hjärta hade pallat en konkret visualisering...) Fotot är snyggt, stämningen byggs sakta och gastkramande upp, hopplösheten och gråheten liksom äter sig in i betraktaren, skådespelarna känns trovärdiga och skräcken bär ett vardagens ansikte. Men det är de två barnskådespelarna, Kåre Hedebrant och Lina Leandersson, som lyfter den här filmen utöver det vanliga. Jag tror faktiskt inte att jag har sett sådana duktiga barnskådisar förut - de är Oskar och Eli! Och tur är väl det, för det är ju de som bär hela storyn. Samspelet mellan dem är nästan magiskt, och precis som i romanen så tar man dem till sitt hjärta, den mobbade Oskar som finner en oväntad vän i det förmenta monstret, vampyren Eli. Det känns helt logiskt, i all sin tragik, att det i slutänden tydligt framstår att det är de mot resten av världen...

Patrik 1,5 (2008):
Om jag tycker illa om svenska filmer i allmänhet, så är det inget mot vad jag brukar tycka om svenska komedier. Därför var det med en viss tvekan som jag hyrde den här filmen. Den visade sig dock vara mer en film om kärlek, längtan efter barn och relationer än en klassisk komedi, även om den är väldigt rolig på sina ställen. Lysande skådisar även här, främst Gustaf Skarsgård som var en positiv överraskning i rollen som den vänlige (snällare ögon har väl sällan skådats i en svensk film!), empatiske Göran med sin hjärtskärande nakna längtan efter ett eget barn. Kemin mellan honom och den aggressive Sven (Torkel Pettersson) å ena sidan och mellan honom och den strulige, trulige tonåringen Patrik (Tom Ljungman) känns mycket trovärdig. Jag gillade också skildringen av den förmenta radhusidyllen, som snart nog uppvisar svarta krackeleringar och både patetiska och sorgliga människoöden, även om det bara skummas på ytan - fokuset ligger ju trots allt på Göran och Sven. Det är lite klyschigt på sina håll, men det som verkligen störde mig var det rosenskimrande "happy ending", som kändes helt onödigt. Men OK då. Det här var en positiv överraskning, och kanske ska jag nu faktiskt våga mig på fler svenska filmer.

-Du måste slå tillbaka, Oskar!
(Ur Låt den rätte komma in, 2008)

- Och var har du frugan då? Kommer inte hon också?
- Jo! Eller... Här kommer han. Det här är Sven, min man.
(Ur Patrik 1,5, 2008)