Jag skapar, alltså är jag - film

Mamma Mia (2008)

noreply@blogspirit.com (carra) — Mon, 21 Jul 2008 21:45:00 +0200

Efter en tung helg med värk, trötthet och svårmod, så vaknade jag upp smärtfri imorse. Bara för att kunna konstatera att regnet vräkte ned... Jag var bra nära total lappsjuka när jag fick ett SMS från Annika med förfrågan om jag ville gå och se Mamma Mia med henne och J. Did I ever...

En bättre (film)medicin får man leta efter! Mamma Mia är en film som bygger på ren glädje i kombination med alla dessa gamla härliga Abba-låtar åsså detta fantastiskt vackra grekiska landskap. En ren njutning för såväl öga, öra och sinne! Meryl Streep, som alltid har varit en av mina favoriter, sjunger kjolarna av mången ung popwannabe, och hennes version av "The Winner Takes It All" är magisk, ja snudd på bättre än originalet. Det var inte långt från tårar för den här gamla lipsillen då, ska jag säga... :) Även Amanda Seyfried och Christine Baranski får godkänt för sina insatser. Annars är det väl lite si och så med sångrösterna, men det kompenseras mer än väl av den glädje som samtliga artister lägger ned i sång- och dansnumren. Härligt dessutom med så många sköna skådespelare - Da Streep förstås, underbara Julie Walters, Stellan Skarsgård (jag kommer alltid att tänka på honom när jag hör "Take a Chance on Me" hädanefter :)), Colin Firth m.fl. Den enda jag inte gillade var Pierce Brosnan, jag förstår inte riktigt vad han gör i den här filmen, speciellt som den förmenta kemin mellan hans och Meryls karaktärer helt saknas.

På minussidan står också en tunn, banal historia, men det är ju inte därför man går och ser denna (något för långa) film. Jag ville ha och behövde få en musikalisk vitamininjektion, och det fick jag med råge. Jag växte upp med Abbas musik och var faktiskt en av dem som vågade tillstå att jag gillade dem* och jag tycker att många av deras låtar fortfarande håller, vilket den här filmen bevisar. Dessutom är det härligt att vältra sig så totalt i nostalgi :) det gör jag alldeles för sällan.

Does she wear this or floss with it?
(Rosie om Sophies stringtrosor, ur Mamma Mia)

The gods may throw a dice
Their minds as cold as ice
And someone way down here
Loses someone dear
(Ur "The Winner Takes It All")

* Om jag ska vara helt ärlig så fattade jag nog aldrig att det i vissa läger ansågs vara höjden av töntighet att gilla Abba - jag växte ju upp i hålan som Gud i allmänhet och Abba-hatarna i synnerhet glömde :)

Läs även andra bloggares åsikter om Mamma Mia, Meryl Streep, Abba

Oldies but (always) goodies

noreply@blogspirit.com (carra) — Wed, 2 Jul 2008 18:50:53 +0200

Vaknade på den första semesterdagen med mensvärken from hell och värk i nacken. Nice. Not. Fick ställa in min date med A, för jag orkar inte vara social när jag har såhär ont. Men jag har gjort det bästa av dagen ändå. Frossade i choklad och vattenmelon medan jag såg om Brokeback Mountain (2005). Den kommer alltid att vara en av mina absoluta favoritfilmer, en vacker, finstämd och hjärtskärande kärlekshistoria som går utanpå det mesta jag har sett. Känns ännu sorgligare att se den nu när Heath Ledger inte finns hos oss längre. Vilken fantastisk skådespelare, jag hade verkligen velat följa hans fortsatta karriär.

Efter ett antal värktabletter och en massiv dos av Orudis känns nacken lite bättre, så jag har plockat fram akvarellådan och penslarna. Den bästa medicinen är alltid att måla. Jag har målat första sidan i min nya, fina konstnärsbok (hu, jag använde k-ordet, bara inte muserna slår mig blind och döv nu!) och väntar på att färgen ska torka, så att jag kan fortsätta att skriva och måla i den. 135 pix kostade den, men det var det värt. Den är så vacker med sina lila pärmar (lila symboliserar kreativitet för mig) och tjocka, fina papper, vilket behövs om man ska kunna måla i den. Jag hoppas och tror att jag i denna bok ska kunna få utlopp för alla mina tankar och känslor kring skapandet, allt det där som jag inte kan prata med någon om. Och ingen annan ska ju titta i den, så jag hoppas också att jag ska våga mig på att försöka teckna i den också - tecknandet är ju min skapandets Akilleshäl.

Tell you what... truth is, sometimes I miss you so bad I can hardly stand it...
(Ur Brokeback Mountain)

diz redhead iz a ynkel-pynkel redhead

noreply@blogspirit.com (carra) — Thu, 5 Jun 2008 20:25:00 +0200

OBS! Gnällvarning, läs på egen risk!

Jag är inte pollenallergiker, men jag påverkas av det, går omkring och småsnörvlar och nyser these days, och det gör mig väldigt trött. I morse nästan grät jag av utmattning över tandborstningen. Nacken hade anlagt korseld, dessutom. Insåg att jag har levt på ren och skär livsglädje den senaste tiden och har ignorerat kroppens varningstecken. Jag måste hushålla bättre med krafterna för att orka fram till semestern.

Därför tvingades jag ta en "rain check" på mitt premiärbesök till Jennie och Pellens "Muminslott". Så jävla bittert!

Men trots allt ett klokt beslut. Efter att jag hade käkat middag somnade jag i soffan och sov i två timmar! Är fortfarande trött och mosig och känner mig rätt låg. Vill så gärna måla men bara att lyfta penslarna känns som ett oöverstigligt projekt. Jäkla ynkel-pynkel! Blir så trött på mig själv.

Tröstade mig med att se Chicken Run (Flykten från hönsfarmen, 2000) för sjuhundraelfte gången. Jag bara älskar den filmen! Den får mig alltid att skratta, denna gång var inget undantag.

I morgon är jag ledig och då ska jag... nej, jag ska inget. I morgon är en annan dag, och jag får väl se vad den kan tänkas rymma.

Läs även andra bloggares åsikter om Flykten från hönsfarmen

- So laying eggs all your life and then getting plucked, stuffed and roasted is good enough for you, is it?
- It's a livin'.

- I don't want to be a pie. I don't like gravy.

- Pushy Americans, always showing up late for every war. Overpaid, oversexed, and over here.

(Ur Chicken Run, 2000)

svettas

noreply@blogspirit.com (carra) — Sat, 31 May 2008 21:35:00 +0200

Yowsa, yowsa!
The White Countess på TV8.
Darling Ralph.
*torkar svetten ur pannan*
*visst är det varmt härinne???*
Har sett den förut.
Men den bjuder ju på sådan skön ögonfröjd.
Medan jag målar.
Hade ju gärna bjudit hem Rafe baby, fe'stås.
Men, men.

We all have to fall in love from time to time... To feed our daughters, and our mothers. And sisters.
(Ur The White Countess, 2005)

Läs även andra bloggares åsikter om The White Countess, Ralph Fiennes

Stön!

noreply@blogspirit.com (carra) — Fri, 2 May 2008 23:50:00 +0200

America saves the world. Again.
Makes me wanna puke!
Kan någon tala om för mig varför jag tittar på den här skiten?
När jag kunde måla istället. T.ex.
*skakar på huvudet*
Patetiskt! I know.
Well, Will Smith är rätt söt i alla fall.
Alltid något.

Good morning. In less than an hour, aircraft from here will join others from around the world. And you will be launching the largest aerial battle in the history of mankind. "Mankind." That word should have new meaning for all of us today. We can't be consumed by our petty differences anymore. We will be united in our common interests. Perhaps it's fate that today is the Fourth of July, and you will once again be fighting for our freedom... Not from tyranny, oppression, or persecution... but from annihilation. We are fighting for our right to live. To exist. And should we win the day, the Fourth of July will no longer be known as an American holiday, but as the day the world declared in one voice: "We will not go quietly into the night!" We will not vanish without a fight! We're going to live on! We're going to survive! Today we celebrate our Independence Day!
(Ur Independence Day, 1996)

Mrs. Henderson Presents (2005)

noreply@blogspirit.com (carra) — Tue, 15 Apr 2008 21:10:00 +0200

London 1937. Mrs Laura Henderson, en mycket rik kvinna med goda kontakter till politiska makthavare, har just blivit änka. Hon är emellertid vid 69 års ålder alldeles för vital och energisk för att dra sig tillbaka och leva ett stilla liv. En väninna vid namn Lady Conway råder Mrs Henderson att som hobby samla på diamanter eller ägna sig åt välgörenhet, men till allas fasa i de finare kretsarna köper hon istället en nedlagd teater i hjärtat av Soho som hon döper till "The Windmill". Den blir snart omtalad för sina revyer med nakna inslag.

Det finns bara ett ord för att beskriva Mrs Henderson Presents (2005), och det är (med ett genuint brittiskt uttal, mind you):
Charming!

Det var länge sedan jag skrattade så mycket åt en film. Sedan grät jag en smula också. Men med ett leende på läpparna. Det ska då vara engelsmännen att göra sådana här underbart roliga filmer, med den oöverträffliga kombinationen av den där brittiskt torra humorn och den behövliga nypan allvar, som i mitt tycke kännetecknar en bra komedi. (Jag vågar inte ens tänka på hur amrisarna skulle ha klumpat till det...) Dessutom med den noggranna omsorg om kläder, miljöer, skådespelare, etc, som så ofta kännetecknar engelsk film och som gör att jag känner mig fullständigt trygg som åskådare.

Jag valde filmen för att jag älskar Judi Dench, och inte heller denna gång gör hon mig besviken. Tvärtom, hon är fullständigt lysande som den excentriska och livfulla Mrs Henderson.

När filmen börjar har hon precis blivit änka. Hon flyr tillfälligt från begravningskaffet för att ro ut på en liten sjö, där hon för några ögonblick släpper på kontrollen och låter sorgen bryta ut i några kvävda, hjärtskärande skrik. Sedan återvänder hon till sina plikter, ler och konverserar... men bara för ett par ögonblick. Sedan tar hon sin väninna åt sidan och utbrister frustrerat:

- I'm bored with widowhood.
(Väninnan) : - My dear, you've just scratched the surface.
- I have to smile at everybody. I've never had to smile at everybody. In India, there were always people to look down on.
- People are merely being sympathetic. After all, you have lost your husband.
- Well I didn't mislay him! It was most inconsiderate of Robert to die. What on earth am I supposed to do now?

Två ganska korta scener, som sammanfattar Mrs Henderson i ett nötskal. Jag måste erkänna att jag omgående föll för henne. :) Inte för att hon alltid är så trevlig, tvärtom är hon en riktig ragata emellanåt, men det är ju just det som gör henne så mänsklig.

Bob Hoskins spelar Vivian van Damm, den teaterchef som Mrs Henderson anställer, och han ger Judi Dench "a run for her money" när det gäller skådespelarinsats. Som så ofta spelar han en bitsk tvärvigg, men vad gör det när han gör det så bra. Och här inser man snart att det finns mer under ytan än vad man först skulle kunna tro. Han spelar med små medel, och särskilt i en scen, där han uttalar en enda replik men säger desto mer med sina ögon, krossar han mitt hjärta...

Den subtila kemin mellan Mrs Henderson och van Damm är en njutning att beskåda. Det är en kärlekshistoria utan en enda kyss eller knappt ens en beröring, förutom en stilla dans i slutet av filmen... jag ska inte avslöja något, men tro mig, inget romantiskt tjafs där heller. :) Och ändå är det uppenbart att dessa två människor älskar varandra.

Så underbart det är att se två sådana skickliga "hantverkare"! De sopar nästan banan med resten av den nog så kompetenta ensemblen, faktiskt.

Mrs Henderson Presents bjuder inte på någon märkvärdig historia (dock byggd på faktiska händelser), men den är rolig, rörande och välspelad på ett mycket befriande sätt. Se den!

- It's really not so bad. Widows are allowed hobbies.
- Hobbies?
- Yes. Embroidery, things like that.
- Are you mad?
- I've graduated to weaving. Would you care to see my tapestries?
- I'd rather drink ink.
- Committees are good of course. I serve on quite a few charities. Once your husband dies, it's quite permissible to help the poor. And now, there's no one to stop you buying things. Also, of course, there's a great deal of time for lovers.
- Margot, I'm nearly 70!
- That's true, but you're also very rich. The one cancels out the other.
(Ur Mrs Henderson Presents, väninnan försöker få Mrs Henderson att inse fördelarna med änkeståndet)

Läs även andra bloggares åsikter om Mrs Henderson presenterar, Judi Dench, Bob Hoskins

En lat lördag har jag

noreply@blogspirit.com (carra) — Sat, 12 Apr 2008 18:20:00 +0200

Latheten är delvis påtvingad, eftersom jag har ont i nacken, axlarna och händerna. Funderar på att ringa det där jävla samtalet till en läkare som alla tjatar om... Kommer ett steg närmare telefonen för varje sådan här dag fylld av värk. Fast det är ju det där med min sjukhusskräck. Dessutom en stor skepsis om att "de" (läkarkåren) ska kunna göra något, det är en sådan diffus värk, jag blir väl klassad som en SVBK... tja, och vad skulle vinsten vara med det? Liksom.

... undanflykter. Jag vet.

Men det är ju också så att jag i grund och botten är en latmask. Och älskar att tillbringa en dag i soffan med att titta på film (München, rätt OK), titta på TV och bläddra i senaste numret av Elle samt den försvarliga bunt med tidningar, som jag fick av Älsklings-Bollen häromdagen. Allt medan jag sippar på någon god dryck (stora mängder te tidigare idag, nu ett glas svalt vitt vin) och röker och kliar den sovande pälsbollen i mitt knä.

Har tänkt en hel del på en sak som jag fick veta igår. Känner mig lite ledsen och uppgiven, samtidigt som jag ju inser att jag inte har vare sig något ansvar för eller delaktighet i det där. Men ändå...

En idé till en målning har kittlat den kreativa delen av min hjärna större delen av dagen. Läste att Liljevalchs nya chef tydligen (jag har bara andrahandsinformation om detta) har uttalat sig om hur amatörer målar och vilken färg de använder. Blått, tydligen. Självklart måste jag nu göra en målning i blått. För jag är ju amatör... och stolt över det. :)

I övrigt tänker jag på K. Och jag ber till den gud jag inte tror på att K ska klara detta...

Vad gör ni en lördag som denna?