Jag skapar, alltså är jag - musik

Mamma Mia (2008)

noreply@blogspirit.com (carra) — Mon, 21 Jul 2008 21:45:00 +0200

Efter en tung helg med värk, trötthet och svårmod, så vaknade jag upp smärtfri imorse. Bara för att kunna konstatera att regnet vräkte ned... Jag var bra nära total lappsjuka när jag fick ett SMS från Annika med förfrågan om jag ville gå och se Mamma Mia med henne och J. Did I ever...

En bättre (film)medicin får man leta efter! Mamma Mia är en film som bygger på ren glädje i kombination med alla dessa gamla härliga Abba-låtar åsså detta fantastiskt vackra grekiska landskap. En ren njutning för såväl öga, öra och sinne! Meryl Streep, som alltid har varit en av mina favoriter, sjunger kjolarna av mången ung popwannabe, och hennes version av "The Winner Takes It All" är magisk, ja snudd på bättre än originalet. Det var inte långt från tårar för den här gamla lipsillen då, ska jag säga... :) Även Amanda Seyfried och Christine Baranski får godkänt för sina insatser. Annars är det väl lite si och så med sångrösterna, men det kompenseras mer än väl av den glädje som samtliga artister lägger ned i sång- och dansnumren. Härligt dessutom med så många sköna skådespelare - Da Streep förstås, underbara Julie Walters, Stellan Skarsgård (jag kommer alltid att tänka på honom när jag hör "Take a Chance on Me" hädanefter :)), Colin Firth m.fl. Den enda jag inte gillade var Pierce Brosnan, jag förstår inte riktigt vad han gör i den här filmen, speciellt som den förmenta kemin mellan hans och Meryls karaktärer helt saknas.

På minussidan står också en tunn, banal historia, men det är ju inte därför man går och ser denna (något för långa) film. Jag ville ha och behövde få en musikalisk vitamininjektion, och det fick jag med råge. Jag växte upp med Abbas musik och var faktiskt en av dem som vågade tillstå att jag gillade dem* och jag tycker att många av deras låtar fortfarande håller, vilket den här filmen bevisar. Dessutom är det härligt att vältra sig så totalt i nostalgi :) det gör jag alldeles för sällan.

Does she wear this or floss with it?
(Rosie om Sophies stringtrosor, ur Mamma Mia)

The gods may throw a dice
Their minds as cold as ice
And someone way down here
Loses someone dear
(Ur "The Winner Takes It All")

* Om jag ska vara helt ärlig så fattade jag nog aldrig att det i vissa läger ansågs vara höjden av töntighet att gilla Abba - jag växte ju upp i hålan som Gud i allmänhet och Abba-hatarna i synnerhet glömde :)

Läs även andra bloggares åsikter om Mamma Mia, Meryl Streep, Abba

Kulturfyran v 29

noreply@blogspirit.com (carra) — Fri, 18 Jul 2008 21:00:00 +0200

Ingen höjdardag direkt. Jag har a) haft ont och tyckt synd om mig själv, b) sovit, c) sett på TV (visst måste Gordon Ramsay (här i Kitchen Nighthmares) vara en av de otrevligaste TV-kändisarna någonsin?!) och d) surfat på nätet - en masse. Det var länge sedan jag slösurfade så länge och planlöst. Majj gådd, så mycket skräp det finns på nätet! (Jadå, jag är medveten om att det säkert finns folk som sorterar in mig i den kategorin :) to each his own)

Kom på att jag ju i alla fall kunde besvara veckans Kulturfyra, som är en av mina nätfavoriter, även om jag inte alltid orkar eller hinner besvara frågorna. Har väl egentligen ingen ork idag heller, p.g.a. värken, däremot gott om tid, så jag kunde ta min beskärda tid (you have no idea...) att skriva detta.

So here goes:

Vad betyder jazz för dig?
Om än ingen kännare så gillar jag att lyssna på jazz, mestadels av äldre modell - t.ex. storbandsjazz och sångerskor som The Divine Ms Fitzgerald, Monica Z och Sarah Vaughn. Jag är även väldigt förtjust i Louis Armstrong. (Majj gådd, så mycket bra musik det måste spelas "däruppe", eller var de nu hamnar! Povel är ju där också, t.ex. Och då har vi ändå inte pratat om alla avlidna rockstjärnor...)

Vilken musikstil gillar du bäst?
Jag lyssnar på det mesta, men främst pop och rock, och oftast (för mig) gamla välbekanta artister. När jag nuförtiden upptäcker något "nytt" är det oftast på inrådan av någon bekant, och då är det sällan det absolut senaste och mest hippa, om jag säger så. :) Förr i världen brukade jag säga att en av de få musikstilar jag avskydde var country, men på senare år har jag blivit en svuren fan av Ms Parton :) fast det å andra sidan är det fortfarande det enda jag lyssnar på i den genren.

Idag ska jag se en artist jag gillar väldigt mycket: Christian Kjellvander. Hans låtar är både musikaliskt bra och har bra texter. Hur viktiga är texterna i musiken för dig?
Det är som med böcker - det beror på dagsform och sinnesstämning. Visst, jag är den första att erkänna att jag är en sucker för enkla små popbagateller, som t.ex. Cheap Tricks "I Want You to Want Me" (och fråga mig inte varför den sången var den första som poppade upp i min hjärna?!), men när det gäller mina favoriter (Tori Amos, Kate Bush, Regina Spektor, Anthony and the Johnsons, to name a few) så är det kombinationen av text och musik som är avgörande. Annars blir det bara en fråga om "hjärngodis" - det ska f*n leva på det enbart.

Jag ska försöka få en bra plats framför stora scenen idag och sitta där emellan konserterna också. För att inte förlora platsen. För att få tiden att gå ska jag ha med en bra bok. Min ena son brukar spela spel på sin mobil när han måste få tid att gå medan han sitter och väntar. Hur gör du för att få tiden att gå när du måste sitta still på en plats i minst en timme?
Jag läser en bok, förstås! (Boktok, remember?) I de ytterst få fall där jag inte har en bok med mig att fördriva tiden med, så lyssnar jag på musik. Skulle det vara så olyckligt att jag varken har bok eller musik med mig, så skulle jag... hmmm, nej det är så osannolikt att jag knappt vet ut eller in här! Det har nog faktiskt aldrig hänt, come to think about it. :)

Läs även andra bloggares åsikter om Gordon Ramsay, Kulturfyran, Ella Fitzgerald, Monica Zetterlund, Sarah Vaughn, Louis Armstrong, Povel Ramel, Dolly Parton, Cheap Trick, Tori Amos, Kate Bush, Regina Spektor, Anthony and the Johnsons

velig

noreply@blogspirit.com (carra) — Sat, 5 Jul 2008 20:15:00 +0200

Ser att Trazan och Banarne uppträder i Sommarkrysset.
Kan inte bestämma mig.
Är de kult?
Eller hopplöst passé?
Kan man vara båda delarna?
Isåfall hade jag kunnat tänka mig att "möta" Olyckan igen. :)

Läs även andra bloggares åsikter om Trazan och Banarne, Sommarkrysset, Olyckan

Hello Dolly

noreply@blogspirit.com (carra) — Sat, 3 May 2008 22:40:00 +0200

Ser på tvåans konsert med Dolly Parton.
Medan jag färdigställer en målning.
Shit... Me löööves!
Big time!
Hon är både musikalisk och rolig.
Självhumorn glittrar i ögonen.
Oemotståndligt.
Hon gör mig glad.
Inspirerar.
Jag visste. Men visste ändå inte.
Och nu.
NU!
Bara. Måste. Jag. Ha.
Hennes version av "Stairways to Heaven".
(Och annat hon har gjort.)

Läs även andra bloggares åsikter om Dolly Parton

Iakttagelser...

noreply@blogspirit.com (carra) — Sat, 3 May 2008 20:25:00 +0200

.. medan jag väntar på att ytterligare ett lager färg i den pågående målningen ska torka:

- att den där tjejen som sjunger solo i Team Cans har en f*cking outstandig röst. Vem, avundsjuk, jag?! Liksom.
- att Da King kan sova 23 timmar av 24, och ändå blinka, sträcka på sig och gääääääääspa, hur trött som helst när jag väcker honom. Men han förlät mig när jag kliade öronen och smekte hakan och det där underbara ulliga goset han har på magen. Varm som en pälsbrasa var han. Bless him!
- att färg tar alldeles för lång tid på sig att torka. *suck*

Uppdaterad:
Men visst är det en eftersläpning på ljudet?

Läs även andra bloggares åsikter om Körslaget, Team Cans, katter, skapande

Stad saknad i Schpektaklet - tackochlov!

noreply@blogspirit.com (carra) — Wed, 23 Apr 2008 23:00:00 +0200

Skapar smycken på löpande band.
Trots värkande händer. *mutter*
Alltmedan jag lyssnar på gamla Schpektakel-spektakel.
(Haha, jag har svårt med den rätta stavningen nuförtiden! ;))
Som Perfnissa Wahlgren.
Som ~~vrålar~~ sjunger:

Och ingen kan förstå att min passion
Finns nån annanstans och är så stark
Och inte för en miljon vill jag missa mitt öde
För Piccadilly Circus, är stället för mig

Blir så upprörd att pärlorna skvätter åt alla håll.
(Till kattens oförställda glädje.)
PAH!
Prag är ju Den Enda Staden!

... fast...

Medan jag pärlar vidare försöker jag tänka mig kombinationen Prag och Schpektakel...

...

Huuuuuuu!
Kom tillbaka, Perfnissa, allt är förlåtet!

Underbart är kort

noreply@blogspirit.com (carra) — Tue, 22 Apr 2008 20:55:00 +0200

Marit Bergman och ett piano i ca 70 minuter.
Ren njutning.
Ville ha mer!
Bäst ikväll:
"Forever Doesn't Live Here Anymore".
Gåshud. Tårglitter.
Vill ha mer.

Dessutom.
Innerlig bön till alla musikgudar:
Låt mig en enda gång i mitt liv få se Tori Amos live.
(Och låt mig då ha vattenfast mascara.)

Läs även andra bloggares åsikter om Marit Bergman, Tori Amos