Jag skapar, alltså är jag

Äntligen börjar min kropp samarbeta igen. Fortfarande lite stel i lederna, men det kan jag stå ut med. Humöret är därmed också soligare, trots att det är måndag. :) Kanske pysslar jag lite ikväll, så att även själen får sitt.

På pluskontot denna helg stod att jag kunde sträckläsa Kim Harrisons Where Demons Dare, den sjätte boken i serien om den oförlikneliga Rachel Morgan med sitt entourage av underbart bisarra följeslagare. Jämfört med hennes problem och komplicerade liv kändes värken nästan som en bagatell. :) Påbörjade även Terry Pratchetts Making Money där Moist von Lipwig (gotta love that name!) är tillbaka i gammal god form.

Tack vare H på jobbet, som är teaterombud, har jag lyckats lägga beslag på en biljett till Trollflöjten nästa tisdag. Det ser jag verkligen framemot. Det var länge sedan jag var på opera. Och Mozart är ju alltid Mozart. :)

Ingrid och jag ska tampas med vampyrer på onsdag, hehe. Åsså hoppas jag få rå om Bollen snart igen, har ju en champagne raincheck sedan i helgen. :)

- Kultur, det är helt enkelt ditt förnamn! brukar Jennie-Pennie säga till mig.
Och visst, jag har ett stort intresse av kultur i alla dess former. Man skulle nog faktiskt kunna säga att jag älskar kultur. Även om det låter lite... hm... floskligt. Men så som är fallet med film, så är det med kulturen det senaste året, eller så. Jag har helt enkelt varit otroligt dålig på att komma mig iväg, trots alla intressanta kulturevenemang som den här staden bjuder på.

Men nu! Nu!
Har jag äntligen fått "ändan ur" och bokat en biljett.
Till The Be(a)st of Taylor Mac.

Taylor Mac, en osannolik estradör, en gnistrande kameleont som är en legend på New Yorks performancescen. Med en garderob som ser ut att vara den felande länken mellan Marilyn Manson och Boy George sjunger Taylor Mac med en stor portion humor om hjärtesorger, gaykultur, sjökossor och kriget mot terrorn. Om Dick Cheneys fru Lynne och Saddam Hussein. Hans show är inte stand-up, inte heller är det en dragshow, en konsert eller ett stycke seriös teater. Det är en hybrid av allt.
Inklusive ukulele.

Enligt annonsen.

Det låter hur lovande som helst!
Tack snälla Kulturgud!
För att jag kom ihåg detta.
När jag annars alltid glömmer att boka biljetter till sådant jag är intresserad av.

Det kanske finns hopp för det här vimshuvudet också. :D

Andra bloggar om: Kultur, Taylor Mac